Jag vill minnas att det var så det var.

Ibland kommer saker och ting ikapp, eller tillbaka kanske man skulle kunna säga. Minnen som återvänder och stannar kvar en stund. Minnen är svårt, det kan göra ont och man vill helst inte att de ska besöka ens nutid utan stanna i det som var då. Kanske finns det en mening med att då och då bli påmind om saker och ting. Kanske hjälper det oss att fortsätta framåt. Vissa minnen vill man inte släppa och man är villig att offra allt det fina som skymtar framför en för att få fastna i minnet för alltid. Jag tror inte att det hade varit en bra idé. Ett minne är ett minne och kan aldrig bli något annat. Det är viktigt att komma ihåg det både när det gör som ondast och när man bara önskar att man kunde åka tillbaka. Vad skulle jag vara utan alla dessa minnen som ständigt återvänder för ett flyktigt besök. Förr kunde jag ofta önska att allt som var skulle förvandlas till just minnen så jag kunde gå vidare. När jag tänker tillbaka på den tiden nu när det inte är något annat än just minnen så kan jag inte klandra mig själv för att inte vilja vara där och då. Men på nåt sätt är jag glad för att jag nu har dessa minnen att tänka tillbaka till. Men, jag försöker hålla mig på vägen som leder framåt och tror att när detta blir till minnen så tittar jag tillbaka med ett leende på läpparna.