Jag visste att solen skulle skina denna hösten. Det var lika säkert som att dina ögon skulle dra mig med för alltid. Att drunkna i en sjö utan en dyig botten. Det är för att dina ögon är så bruna så att de är svarta. Därför finns ingen botten. Löven släpper alltid träden i hopp om att göra det lättare. Men inte än. Det är för tidigt. Precis som att det är för sent för sommar. Fast jag kan vara i detta nu. Där det är för sent för sommar och för tidigt för höst. Jag är mittimellan. Men inte i kläm. Inte fast.
Jag kommer också släppa. Så som löven. Jag är säker på att det är så. Att löven släpper träden och inte tvärtom. Allt släpper taget när tiden är inne. Det är så och det är sant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar