Jag slösar min tid och tänker att Emelie, nu slösar du din tid.
Paniken infinner sig då och då.
För det slösas med tid!!
Är det ingen som hör?
Det är inget som kommer flygandes in genom mitt sovrumsfönster.
Inte DET i alla fall.
DET som kommer få mig att vakna ur min långa dvala.
Sommaren är som en vacker hägring i den torraste öknen.
Det är nåt att se fram emot har jag bestämt.
Men dagarna flyger, långsamt. Utan innehåll och innebörd.
Jag lyfter armen och sträcker ut handen.
Det är inom räckhåll, jag vet det.
Allt jag vill är en rödmålad nagel bort.
Men det är det avståndet, det lilla, som är det svåraste.
Sparka ut mig på gatan, kasta mig i det.
Jag ska bara vänta lite, lite till.
Sen ska jag också vara som dom.
Som dom andra, som aldrig slösar med sin tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar